slow dancing in a burning room.

sitter här och funderar lite.. "det var inte såhär jag ville att det skulle sluta", "jag önskar att allt vore annorlunda", "vad gjorde jag för fel?", "varför duger jag inte för dig?", "varför valde du bort mig?", "varför varför?", "varför skaffa sig något som man inte kan ta vara på?" ja, när får jag svar..?

vissa folk kan ALDRIG växa upp.
mamma? jag älskar dig!
jag är världens lyckaste som har dig,
du finns alltid där när man behöver dig.
och det är jag verkligen glad över att du gör.

ibland känns det verkligen hemsk att man måste lära sig att stå på egna ben, om 25 dagar blir jag 21 år. känner mig fortfarande som 12 år och kan gå till mamma när allt känns som skit. men det kanske ska va så? det är väl det som mammor är tillför?

det är mycket som hänt nu på det senaste halv året, saker som jag aldrig trodde skulle hända. jag flyttade hemifrån i november - gud vad gött, så tänkte jag ibörjan. visst var det gött, men man saknade alla hemma. men det gick, jag började festa en hel del eller allt för mycket, eftersom man alltid fick höra att man "alltid var full.." kanske var så? jag vet inte, det var inget jag tänkte på precis. jag tror att det kändes bättre att fly ifrån verkligen så känner man inte vad som händer egentligen. men hur som helst så kom nyår och ja, där står killen som jag nu bor tillsammans.

ja, jag och dennis träffades på nyår. efter den dagen så har vi vart med varandra "exakt" varje dag eller tja.. nästan. det roligaste är att mitt nyårslöfte var att "jag ska aldrig mer bli kär, jag ska bli lebb osv osv.." men det är svårt att hålla något sånt när man träffar världens bästa kille. jag skulle aldrig kunna tänka mig att va utan honom, aldrig!

dagarna gick.. och så händer det något som vi direkt inte har "planerat" men ändå visste om att det kunde hända, vi tog risken och "pang" efter att ha vart tillsammans i en månad så visar det sig att jag är gravid. först fick jag panik. jag känner inte honom? kommer han finnas kvar under graviditeten? när bebisen kommer? jag hade massa frågor som jag ställde mig själv. tillslut så kom vi båda fram till att vi ska behålla detta.

fram till 14+2 dagar så slutade allt som vi hade hoppas på.. mest besviken var/är jag på mig själv. vad kunde jag gjort bättre? vad kunde jag göra för att detta inte skulle hända? sånna frågor som man tydligen aldrig kommer att få svar på.

men sak har jag lärt mig, det var inte mitt fel och det kommer fler chanser. nästa gång ska det va planerat och allt ska va bra.. och jag själv ska ha båda fötterna på jorden.

dennis? tack för att du finns och att du älskar mig.
utan dig vore jag ingenting.