jag hatar att jag älskar dig.

varför försöker jag ens? när det ändå känns hopplöst och meningslöst.
jag vet att det aldrig kommer bli som det var innan, men ändå.
just nu känner jag mig bara som en dörrmatta som du kan komma och gå till.
det känns, jag känner mig bara äcklad hela tiden, äcklad av mig själv att jag ens tror på vad du säger till mig, hur kan jag va så dum? att jag går på allt detta.

nu ska jag dränka mig i ett varmt bad och sedan kika på tre kronor resten av kvällen. imorgon ska jag på möte igen, prata och prata hela tiden, är väl de enda jag gör nu förtiden. kanske dax att sluta gräva ner sig? orkar ju knappt gå utanför dörren längre, även de känns meningslöst.. som precis allt annat.