jävla regn!

precis när jag skulle dra bort till mia för att hämta zingo så börjar det regna som fan, men jag gick ut ändå med hunden på en liten promenad, så snäll och go är lille zingo. sen blev det en tur på ungdomsmottagningen där jag satt och tjöta lite om lite saker, sen vidare till läkarstation. jag och mia satt och drack te och hållde på, hur mycket folk som helst var de där. är alla sjuka idag eller? tss.

sen mitt samtal idag med kärringen.. jag fick sitta och prata om saker som gör mig glad, ledsen, arg, utbrott och massa saker. när hon frågade mig vad som gör mig glad så börja jag gråta istället.. lite lagomt stabillt. det enda jag kan komma på är väl dennis och sen när jag träffar julia (min lillasyster) då blir jag glad. sen mina konstiga utbrott som har kommit fram på det senaste är väldigt skrämmande, jag har aldrig haft de innan. och anledningen varför är att när ingen lyssnar eller bryr sig om mig, då blir jag cp, då menar jag cp på rikigt. antingen skadar jag mig själv så jävla brutalt med massa saker, slutar äta, slutar med allt liksom eller så skadar jag någon som jag tycker om.. utan att tänka på det. jag vet själv om att det är fel men jag kan inte hjälpa det, jag försöker att stå imot..

som jag sa till kärringen. jag får hellre utbrott än att sitta och dricka som en jävla alkis eller knarka sönder mig för att visa att jag mår dåligt. men tydligen blir man mer "accepterad" om man super ihjäl sig.. så får väl börja dricka istället. duger jag då?

alla människor har brister, precis alla. jag blev sjuk på riktigt efter mitt brutala hemska missfall i april som jag fick "låtsas" som de aldrig hade hänt. det var ingen som brydde sig om vad jag kände eller hur jag mådde efter det. jag visste själv om "dagen efter" när jag vaknade upp på akuten att jag var tvungen att låtsas som ingenting när jag kom till åmål igen.. och det var de jag gjorde, låtsades som ingenting. jag hållde in alllt och fortsätta som vanligt, pratade inte med någon om vad som hade hänt och det är anledningen till att jag jag ÄR som jag är nu. man är väl inte mindre värd bara för att man mår dåligt och är ledsen, men tydligen så får man inte vad det för vissa människor för då är man en dålig människa.

sen har jag inte bett om att någon ska tycka synd om mig, det är inte därför jag skriver detta. men vissa människor fattar inte hur det känns att bli sviken av människor som man trodde brydde sig om en och fanns där när man väl behövde någon. men jag är iallafall glad att jag träffade carro som fick mig på bättre humör och hannah som fanns där dygnet runt.

nu ska jag byta om och dra bort till maria, hon ska hjälpa mig att komma igång med ett CV :)